NASCAR och F1 – en saga om två däckmärken

Precis som man kan förvänta sig jämförs de populäraste motorsporterna med varandra hela tiden. Vi har redan tittat på hur MotoGP potentiellt skulle kunna komma att bli F1s kommersiella motsvarighet och nu är det NASCARs tur att hamna i strålkastarljuset.

Å ena sidan handlar NASCAR om muskler och rå hastighet och en perfekt inramad eftermiddag spenderas med att titta på ett F1-event som är omgärdat av precisionsteknik och beräknade kurvor.

Med fredlösa rötter och fans som mestadels kommer från de södra staterna och tanken på något annat än en amerikansk mästare är otänkbar. NASCAR har mycket att ta igen för att komma ikapp F1 när det kommer till marknadsföring. Utanför USA ser många NASCAR som en sport där bilarna bara åker runt runt på en oval bana till flaggan släpps för sista gången.

Även om detta inte är osant, krävs det faktiskt väldigt mycket av en titelvinnande NASCAR-förare. Pit-teamet måste ofta tänka ut strategier som inte är helt olika de som används i NFLs spelböcker, de fokuserar ofta på att slå ut en viss rival istället för att bara vinna loppet.

NASCAR mot F1              

Även om F1 också ibland använder strategier, innebär Mercedes och Ferraris dominans att favoriterna till att vinna redan är kända ett år i förväg. Bortsett från det är det en personalfråga, och vilken förare som skall prioriteras för att konstruktören ska få så många poäng som möjligt.

Även om NASCAR också har starka karaktärer som brukar vinna, är skillnaden mellan konstruktörerna inte lika tydlig och det finns ett större utbud av realistiska alternativ när det kommer till att betta. Till exempel kan man se förare från Joe Gibbs Racing, Hendrick Motorsports, Team Penske och Stewart-Haas på podiet – och i Grupp A fantasy NASCAR trupper – ganska regelbundet.

NASCAR skiljer sig även från F1 i det att vissa förare och konstruktörer föredrar olika sorters banor. Fram till dess att lagstiftning om fair play kommer till F1 kommer en bil från Mercedes som körs av Lewis Hamilton alltid att slå, låt oss säga, en Haas som körs av Romain Grosjean – även om Grosjean skulle vara en bättre förare på en viss bana i en lika bra bil. Men vi säger inte att vissa förare inte föredrar vissa banor framför andra, men i NASCAR betyder historik och form på en bana mycket när det kommer till att göra dessa viktiga val.

Bortsett från de olika långa varven på en vanlig NASCAR-bana är de praktiskt taget identiska nä det kommer till formen. Ett större utbud av underlag och den (avskaffade) närvaron av en så kallad ”restrictor plate” på vissa för att begränsa farten, det finns fortfarande varianter som används. Så till exempel Joe Gibbs Racings rykte om rå hastighet under mitten på 2010-talet gjorde sådana som Kyle Busch till stora favoriter på ”Super Speedway” banor, men deras bränsleeffektivitet lämnade ibland något att önska på de kortare banorna. Detsamma gällde de som hade potential att få många gula flaggor.

Planeringen bakom däckbyten visar också på en slående skillnad mellan de två motorsporterna, där timingen av dem i NASCAR är ännu viktigare än vad de är i F1. Detta beror på den relativt höga regelbundenheten med vilken bilar passerar över ytan på en NASCAR-bana och sliter ut sina däck.

Samtidigt som många fans av F1 ser på NASCAR som något som är brutalt och fullt av övermod är säkerhet fortfarande något man tänker mycket på. Folk blir oftast frustrerade när en säkerhetsbil skickas ut i F1 men det sker inte särskilt ofta om man jämför med NASCAR. Fullkontakt är oundvikligt under alla NASCAR-lopp och även om det bara ligger en liten bit metall på banan, har banans funktionärer rätt att visa en gul flagga, vilket saktar ner bilarna till en förutbestämd hastighet tills den gröna flaggan ”startar om” loppet.

Avhopp: för bättre eller sämre?

Det finns ett fåtal som har gjort övergången från F1 till NASCAR.  På 2000-talet körde nuvarande WeatherTech SportsCar Championship föraren Juan Pablo Montoya för Colombia i både F1 och NASCAR, och kvartstår som ett minnesvärt exempel. Han gjorde sin debut i F1 2001 och tog sin första vinst på den snabba banan i Monza, i ett förtecken till hans kommande avhopp. En respektabel sjätteplats i förarmästerskapen följdes upp av en tredjeplats två år i rad.

Montoya skulle komma att få två till topp-fem placeringar men under samma tid dominerade Michael Schumacher, vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt för mannen från Bogota att sluta i toppen på pallen. Hans avhopp till NASCAR 2006 var ett bra drag såvida man bedömer en karriär inom motorsport på 2000-talet efter livslängd. Han blev ”rookie of the year” 2007 efter en första hel säsong som tog honom till Nextel Cup sista topp 20.

Trots hans tidiga framgång kom hans enda vinster under hans karriär inom NASCAR föga överraskande på F1-liknande lopp vid Sonoma (2007) och Watkins Glen (2010) och han slutade aldrig högre upp än sexa på någon annan bana. Även om det i teorin är möjligt att vinna en NASCAR-titel utan att vinna ett lopp, är det tydligt att modern NASCAR inte är platsen för en avhoppad F1-förare – inte ens för en så mångsidig förare som Monotya.

Ett antal andra noterbara F1-förare som Nelson Piquet Jr och Jacques Villeneuve har försökt – och misslyckats totalt – med att göra ett avtryck i NASCAR.

Enkelriktad trafik?

Och NASCAR-förare som börjar köra F1? Om sanningen ska fram så är det något som inte händer om det inte är så att de ska vara reservförare eller testförare. Med växande akademier för F1 ser det ut som att platserna redan är tagna.

Men rent hypotetiskt, hur skulle det gå för en NASCAR-förare om han sattes i Lewis Hamiltons Mercedes?

För det första skulle en NASCAR-förare chockas av hur lätt bilramen är i en F1-bil. Rent tekniskt och i fråga om design ligger den ljusår före de muskulösa bilarna som används i NASCAR. Därför skulle inte NASCAR-förare kunna genomföra de manövrar som F1-förare skulle kunna genomföra med ögonbindel på sig.  

Enbart detta skulle vara tillräckligt för att göra ett avhopp från NASCAR till F1 meningslöst om det inte fanns någon befintlig erfarenhet från lägre divisioner av F1 och om föraren i fråga var exceptionellt bra.

Om det skulle komma någon framgång från ett avhopp från NASCAR till F1, skulle den komma från en konstruktör, inte en förare. De skulle till exempel kunna slå en konstruktör i mitten på tabellen när det kommer till däck och bränsle, och ibland kanske komma med något originellt. Men att konsekvent leverera positiva effekter skulle kräva en överlägsen ingenjörskonst och de stora spelarna inom detta är redan välkända.

Som ett mycket aktuellt exempel har den amerikanska konstruktören Haas gjort en uppmuntrande start på livet som ett F1-team. I Amerika är Stewart-Haas ett respekterat NASCAR-team där mästaren från 2014, Kevin Harvick är deras stjärna och de är verkligen föregångare i vad som är en spännande och oprövad väg för ett NASCAR-team.