Underskattade och överskattade boxare sedan millennieskiftet

Boxare är knappast gamla och åldras knappast heller som ett fint vin. 

Medan en del boxare har förmånen att kunna sluta i mogen ålder och se tillbaka på en enastående karriär slutar andra i förtid och det med en viss ånger. Några boxare som fortfarande är aktiva funderar på att lämna industrin, om inte ödet tar en dramatisk vändning. 

Här tänkte vi titta lite närmare på de boxare som fortfarande är underskattade eftersom deras resultat inte varit på samma nivå som de färdigheter de besitter, och vice versa, samt de boxare som helt enkelt bara var överskattade före sin tid. 

Ward – Det kunde blivit så bra

Det är ovanligt att se någon så snabbt nå toppen som Ward gjorde.

Idag finns det några namn som har potential att snabbt nå toppen, bland annat lättviktssensationen Vasyl Lomachenko, som möter Jose Pedraza som favorit i december 2018. Även om han bara är en av flera som snabbt kan nå toppen de kommande åren kan det ta en hel generation innan någon boxare så snabbt rör sig mot stjärnstatus efter en mindre bra början.

År 2017 valde Andre Ward att lägga av vid 33 års ålder och då som "pound-for-pound"-världsetta. När Ward lade av innehade han tre mästarbälten, vilket innebar ett potentiellt kaos huruvida vilken boxare som var mästare i de olika klasserna. Ward avslutade också karriären med 32-0 i vunna matcher och trots att han var obesegrad under hela sin karriär är det en merit som blir än mer överskuggad av de boxare som inför säsongen 2018/19 höll de tungviktstitlar som Ward en gång kunde ha erövrat.

Istället för att jämföras med boxare som Sugar Ray Leonard och Oscar De La Hoya är det många som kommer att se Ward som en "nästan"-boxare så länge som jorden snurrar runt solen. Under decenniet före 2017 var Floyd Mayweather utan tvekan det stora dragplåstret när det kom till pay-per-view-matcher samt en fulländad headliner. Även om Mayweather kanske var hjälpt av sin status som tungviktare, kapitaliserade man inte alls på samma sätt på Wards framgångar, framför allt inte med tanke på att Ward 2016 blivit utsedd till "Comeback of the Year" av Ring Magazine.

Det kan mycket väl bli så att återstoden av den hype som blev efter att han besegrat Sergei Kovalev är det som folk kommer att minnas av Ward. Att besegra den boxare som dominerat i supermellanvikt var en passande avslutning på Wards karriär. Det faktum att Ward såg tungviktsklassen som ett steg för långt bort indikerar också att hans självbevarelsedrift var starkare än ett ökat erkännande. 

Även om åsikterna går isär kommer Wards mer entusiastiska fans att hävda att han missade chansen att bli G.O.A.T (Greatest Of All Time), vilket var inom räckhåll, genom att inte satsa på tungviktsklassen eller åtminstone möta Adonis Stevenson.

Saul Alvarez – Definitionen av överskattad?

Enligt många har den mexikanske boxaren Alvarez alltid haft vissa nackdelar när han boxats utomlands. Trots att han kan liknas vid något av en nationalhjälte som dessutom är under 30 år och med ett resultat på 50 vunna matcher, varav 34 på knockout, 1 förlust och 2 oavgjorda tror en del att det är för sent för Alvarez att bli en av de riktigt stora. 

Hans seger över Gennady Golovkin (vid "Canelo vs GGG 2) i september 2018 innebar att han erövrade två mästarbälten på samma gång, men i och med att han "bara" vann på poäng fick hans kritiker vatten på sin kvarn. Detta var andra gången i rad som Alvarez vann på poäng mot Golovkin. Domslutet i det första mötet, som för övrigt gick exakt år innan returmötet, ansågs av en del experter snarare som ett delat domslut till Golovkins fördel istället för det oavgjorda resultat som det till slut mynnade ut i.

Går man längre tillbaka har Alvarez underpresterat ett antal gånger, bland annat mot den underlägsne Julio Cesar Chavez Jr mot vilken han vann på poäng, men också i den alldeles för enkla förlusten mot Floyd Mayweather samt i den mödosamma knockout-segern över Amir Khan. Det finns fortfarande ett visst hopp om att hans match i supermellanvikt om WBA-titeln mot Roy Fielding i december 2018 i framtiden kommer att ses som en avgörande punkt i karriären, även om oddsen mot Fielding inom boxingsbetting är förbluffande höga.

På tal om Chavez...

Att ha en far med en legendarisk karriär i ringen är aldrig lätt, samtidigt som jämförelser mellan far och son är oundvikligt. Även om han har en statistik på 50-3-1 gör problem med både vikt och livsstil att Chavez Jr har försakat alla chanser om att ens bli en hälften så bra boxare som hans far var. 

Hans största fiende är att han till stor del är ett offer för olika omständigheter. Släktens kopplingar till boxningen har resulterat i att hans farbröder tränat honom och det sägs att dessa prioriterat hans önskan att imponera snarare än hans hunger att boxas. När han 2010 bytte tränare till Freddie Roach var detta ett steg i rätt riktning och inom ett år hade Chavez vunnit sin första stora titel när han tog hem WBC-bältet i mellanvikt efter att ha vunnit över Sebastian Zbik på poäng. 

Det finns också en allmän uppfattning om att han har en jämförelsevis föraktfull arbetsmoral. Bland de som delar den uppfattningen har det faktum att han har det namn han har gjort att domare blivit påverkade i några av de mer svårbedömda matcher han vunnit på poäng. Bland annat då hans seger över tidigare nämnde Sebastian Zbik samt hans första av två mot Brian Vera 2013.

Om vikt och självdisciplin varit problem utanför ringen, har storleken varit det innanför eller snarare bristen på storlek hos Chavez motståndare. Efter förlusten mot Andrzej Fonfara är det frågan om han någonsin kommer att komma nära något mästarbälte. 

Ingen plats för Tyson?

Rent konkret kan man säga att boxare som innehaft tre tungviktstitlar inte hör hemma på en lista över överskattade eller underpresterande boxare. Dock anser många att Tyson Fyrus seger över Wladimir Klitschko innebar lite mer än "en överlämning av stafettpinnen" eftersom det handlade om en yngre boxare som enligt förhandstipsen vann över en äldre och dessutom mycket slö motståndare.

Oavsett vad folk anser om Furys seger den kvällen går det inte att förneka att matchen som sådan var ett relativt mediokert spektakel, som aldrig kom i närheten av att rättfärdiga pay-per-view-siffrorna och den hype som fanns innan matchen. Hans gåtfulla personlighet har också hindrat honom från att fokusera på sin aptit för boxningen, vilket han behöver.

Med en lång räckvidd och dominerande närvaro mot alla motståndare är kanske något så enkelt som en rekryteringsrunda det enda som behövs för att ge Fury en chans att ta Deontay Wilders plats som den regerande WBC-mästaren i tungvikt. Dock är hans haka en tillflyktsort för klassiska "in-fighters" och för att hitta rätt person för att ändra hans mentalitet krävs det mycket mer genialitet än att bara anlita den bäste tränaren som kan köpas för pengar.

Det enda som kan ändra på det är två raka knockout-segrar mot Deontay Wilder och Anthony Joshua. I en match mellan Wilder och Fury är oddsen på Wilders sida, samtidigt som han och Joshua på kort sikt verkar vara ostoppbara, vilket lämnar Fury på tröskeln till toppen och dessutom utan några uppenbara medel att kunna ta sig in där... ännu.